Det var en lördag i april när jag bestämde mig.
Bilen skulle tvättas.
Inte en sådan där snabbtvätt där man spolar av den, drar en svamp över motorhuven och hoppas på det bästa.
Nej, nu skulle det göras ordentligt.
Jag hade köpt bilschampo, nya mikrofiberdukar och en särskild tvätthandske som tydligen skulle vara skonsam mot lacken.
Min fru stod i köksfönstret och tittade på när jag radade upp all utrustning på uppfarten.
”Ska du tvätta bilen eller operera den?”
”Det är viktigt att använda rätt produkter.”
”Jaha. Ska jag hämta munskydd också?”
Jag valde att inte svara.
Vissa människor förstår helt enkelt inte vikten av en ordentlig biltvätt.
Två timmar senare var jag mycket nöjd
Jag började med att spola av bilen.
Sedan tvättade jag den noggrant, uppifrån och ner.
Jag sköljde, torkade och putsade.
Till och med fälgarna fick lite extra uppmärksamhet.
Grannen gick förbi med hunden.
”Ska du sälja bilen?”
”Nej, jag tvättar den bara.”
Han tittade på alla flaskor och trasor.
”Jaha. Jag trodde du höll på att renovera den.”
Mycket roligt.
Efter nästan två timmar var jag klar.
Jag tog några steg bakåt och beundrade resultatet.
Bilen glänste.
Rutorna var rena.
Fälgarna såg nästan nya ut.
Jag var faktiskt lite imponerad av mig själv.
Sedan såg jag den.
Repan.
Den hade inte varit där förut. Tror jag.
På höger sida, strax bakom framhjulet, löpte en ganska lång repa genom lacken.
Jag stirrade på den.
Var kom den ifrån?
Jag böjde mig ner och tittade närmare.
Sedan gick jag runt bilen och tittade från andra hållet.
Kanske var det bara ljuset?
Jag hämtade en mikrofiberduk och gnuggade försiktigt.
Ingenting hände.
Jag gnuggade lite till.
Fortfarande ingenting.
Då kom min fru ut.
”Vad gör du nu?”
”Det är en repa här.”
Hon tittade.
”Jaha, den ja.”
Jag snurrade snabbt runt mot henne.
”Vad menar du med den ja?”
”Den har ju varit där länge.”
”Det har den inte alls!”
”Jo, sedan du körde emot soptunnan.”
Jag blev alldeles tyst och vände mig mot bilen igen, med lite sänkt huvud.
”Jag körde inte emot soptunnan.”
Hon höjde på ögonbrynen.
”Nej, den hoppade väl på bilen.”
Jag bestämde mig för att avsluta diskussionen.
Det gick inte att resonera med henne när hon var på det humöret.
Allt går tydligen inte att tvätta bort
Jag fortsatte undersöka repan.
Problemet var att den inte försvann, hur mycket jag än tittade på den.
Till slut fick jag erkänna att det nog inte handlade om vanlig smuts.
Jag började läsa om olika typer av lackskador.
Vissa ytliga repor kan tydligen gå att polera bort, medan djupare skador kan behöva lagas och lackeras om.
Det var då jag började kolla upp professionell fordonslackering istället och hittade DA Lack & Kaross.
Jag insåg att det nog var klokare att låta någon som faktiskt kunde lackarbeten bedöma skadan än att fortsätta experimentera med mina mikrofiberdukar.
För även om jag hade blivit ganska duktig på att tvätta bilen under förmiddagen hade jag inte direkt utbildat mig till billackerare.
Min fru tyckte att det var ett mycket klokt beslut.
”Du brukar ju annars försöka laga allting själv.”
”Jag kan faktiskt laga saker.”
Hon tittade mot garaget.
”Ska vi prata om hyllan?”
”Nej.”
”Den som ramlade ner?”
”Nej sa jag ju”
”Med alla färgburkarna?”
Jag gick in och satte på kaffe.
Plötsligt blev jag väldigt rädd om bilen
När lackskadan väl hade blivit åtgärdad var bilen fin igen.
Riktigt fin.
Jag började nästan känna mig lite beskyddande.
Inte så att jag överdrev.
Men jag började parkera lite längre bort från andra bilar.
För säkerhets skull.
Första gången vi skulle handla efteråt körde jag förbi alla lediga platser nära butiken och parkerade längst bort på parkeringen.
Min fru tittade ut genom rutan.
”Varför stannar du här?”
”Det är gott om plats.”
”Ja, vi är ju nästan i nästa kommun.”
”Folk är så slarviga när de öppnar bildörrar.”
Hon tittade på mig.
”Vi ska köpa mjölk.”
”Och?”
”Inte vandra Kungsleden.”
Jag låste bilen och började gå.
Hon följde efter.
Under protest.
Det är faktiskt bara en bil
Efter några veckor började min fru tröttna på mitt nya beteende.
Jag parkerade alltid långt bort.
Jag kontrollerade lacken efter varje biltvätt.
Och jag blev märkbart nervös när någon ställde sin kundvagn för nära bilen.
”Du vet att bilen är till för att användas?” sa hon en kväll.
”Självklart.”
”Det verkar inte så.”
Jag funderade på saken.
Hon hade kanske en poäng.
Det var ju faktiskt ganska löjligt att vara så rädd om bilen att man knappt vågade köra den.
Så jag bestämde mig för att slappna av lite.
Jag skulle fortsätta ta hand om bilen, men inte bete mig som om den var gjord av porslin.
Det kändes som ett moget beslut.
Ända tills nästa morgon.
Soptunnan hade tydligen inte glömt
När jag kom ut på uppfarten stod soptunnan alldeles intill bilen.
Alldeles.
Intill.
Jag stannade tvärt.
Sedan såg jag lappen som satt fasttejpad på locket.
Med stora bokstäver stod det:
Jag lovar att inte hoppa på dig.
Hälsningar Soptunnan.
Jag stod där en stund.
Sedan hörde jag min fru skratta inne från köket.
Jag tittade upp mot fönstret.
Hon vinkade glatt.
Jag pekade på soptunnan.
Hon gjorde en liten oskyldig gest med händerna.
Jag gick fram och flyttade undan den.
Försiktigt.
Sedan gick jag in igen.
”Väldigt roligt”, sa jag och lipade lite åt henne.
”Tack”, svarade hon. ”Jag var ganska nöjd själv.”
Jag satte mig vid köksbordet.
Hon hällde upp kaffe.
”Förresten”, sa hon.
”Vad?”
”Jag tänkte att vi kunde åka och handla lite senare.”
”Jaha?”
Hon log.
”Ska jag packa matsäck till promenaden från parkeringen?”
Jag tror faktiskt att jag ska börja cykla.